Bombmurklan och äganderätten

Fastighetsägares äganderätt och rätt att fritt förfoga över sin fastighet skyddas i vår grundlag. Endast när det är frågan om angelägna allmänna intressen kan den enskildes mark tas i anspråk och då under hyggligt ordnade former. 

Med det i åtanke var vi många som höjde på ögonbrynen när Charlotta Riberdahl (då skogsutredare – ett par dagar senare fd skogsutredare) i en intervju apropå skogen funderade på ”om man ska tillåta ett så stort privat ägande av en så viktig naturresurs som är av stort nationellt intresse, men också globalt intresse utav miljösynpunkt?”

Charlotta sa senare att hon inte är emot privat skogsägande, utan att hon förde ett filosofiskt resonemang. Jag tycker att hennes filosofiska tankegångar speglar strömningar i vårt samhälle. Är det inte så att äganderätten blivit mer och mer angripbar? De allmänna intressena tar över, på bekostnad av den enskilde fastighetsägarens rätt att förvalta, bruka och uppbära avkastningen av sin mark. Den fridlysta bombmurklan hindrar avverkning i Värmland, lavskrikan stoppar gallring i Hälsingland, och en ”hemlig” fågel i Sörmland stoppar ombygget av riksväg 55 eftersom dess fortplantning anses kraftigt hotad av åtgärden.  

Just när det gäller svampar och fåglar så är namnet på den bakomliggande lagstiftningen ”artskyddsförordningen”. Ett problem med det regelverket är att det är den enskilde skogsägaren som själv får bära de ekonomiska följderna av ett avverkningsförbud. Om förbudet däremot motiveras utifrån till skogsvårdslagen är det kopplat till rätt till ersättning och myndigheterna kan göra ett naturreservat eller biotopskydd på området. Det är faktiskt precis så hårresande som det låter!

Mark- och miljööverdomstolen avkunnade nyligen dom i fallet med bombmurklorna. Domstolen fastslog att markanvändningen inte får försvåras avsevärt på grund av artskyddsförordningen. Antingen ska man få dispens – det vill säga tillstånd att avverka -  eller så ska marken skyddas på ett sådant sätt att markägaren kan erbjudas ersättning. Domstolen ansåg alltså att markägaren inte gärna kan tillåtas drabbas både av ett förbud att avverka och den ekonomiska förlusten av förbudet. Verkar vettigt, eller hur? 

Kristin Nilsson
Jurist på Fyrklövern i Mälardalen