”Ingen kunde förutspå förändringen”

Att Mörbylånga kommun medvetet inte tagit vattenfrågan på allvar, håller inte Niclas Beerman, teknisk chef, med om. Enligt honom var det ingen, inte ens experterna som förstod hur snabbt allt skulle gå. 

En åtgärd som gjordes förra sommaren var att bygga en vattenledning mellan fastlandet och Öland. I den pumpas dagligen 900 kubik.
 Foto: Carolina Wahlberg

– Vi har verkligen haft en plan för framtiden och hur vi ska möta klimatförändringar. Men att det skulle gå så här otroligt fort, bara på 1,5 års torka, fanns det ingen som kunde inse. Inte ens experter hade kunnat förutse den här brutala vändningen som blev, säger han.

För några år sedan skapade kommunen en vattenförsörjningsplan, med en tydlig inriktning kring hur de ska jobba framöver. Under åren har kommunen enligt Niclas också byggt upp en överkapacitet på vatten.

– Vi trodde att vi hade en framförhållning på just tillgång till vatten. Men det var samma sak i hela sydöstra Sverige förra året. Att vi skulle vara klokare än experter eller andra kommuner köper jag inte. Det blev en sådan brutal förändring som ingen kunde förutspå. 

Det finns även en VA-plan från 2014, där vattenfrågan också finns med. 

– Det är ett slag under bältet att säga att vi inte har gjort någonting, tycker jag.

Niclas menar att det är lätt att vara efterklok. 

– Hade vi vetat om att det kunde vända så brutalt, hade vi självklart växlat upp de åtgärder som vi höll på med, något som vi har gjort nu. 

Hur känns det nu?

– Nu har vi en helt annan kunskap om hur det kan förändras och den kunskapen jobbar hela Sverige med nu, till och med på regeringsnivå har man förstått. Det här fanns inte på agendan hos någon, så det här har förändrat tänket kring vatten nationellt.

Carolina Wahlberg
Carolina Wahlberg
Tel: 019-16 61 35
E-post: carolina@ja.se

 

Artikeln publicerades måndag den 05 juni 2017

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Relaterat

Senaste

Vem bestämmer vem det är som har rätt att vara bonde? 

Krönika: På 60-talet premierade lantbruks­nämnden ett urval av gårdar som kunde få bidrag för investeringar samt låga räntor på sina lån. Dessa gårdar rustades upp i koncentrerad rationalisering (KR) medan granngårdarna många gånger fick stänga ladugårdsdörrarna och arrendera ut marken. Efter inträdet i EU, blev betesputsen ett verktyg för att den bortvalda bonden fortsatt kunna ha kvar marken och ta igen jordbruksstödet. Vilket har lett till ytterligare svårigheter i norrländska bygder att utvidga produktionsgårdarnas arealer. 

 

Kommentera