När staten övergivit allemansrätten ska den sluta gälla

Svenska staten har slutat bry sig om att allemansrättens skyldigheter att hänsyn och varsamhet ska gälla, men upprätthåller förstås rättigheterna att få inkräkta på andra personers egendom och missbruka denna. Fast när staten inte gör sin del och struntar i brott mot hänsyn och varsamhet, så bör även markägarens skyldigheter upphöra. Kort sagt är det dags att på egen hand upphäva allemansrätten.

Allemansrätten är ingen uråldrig tradition, utan ett påhitt från 1900-talets mitt. 1994 skrevs tillgången till naturen enligt en ospecificerad allemansrätt in i regeringsformen.

I dag struntar  polisen i att stödja markägarnas rätt till hänsyn och varsamhet. Det går att campa, rent av bosätta sig månader på annans mark, och skräpa ner utan att staten lyfter ett finger. Staten har alltså gett upp sin halva av det samhällskontrakt som allemansrätten var. Då kan markägare med gott samvete sluta respektera sin halva.

I dag behöver knappast allmänheten fri tillgång till naturen för att ta sig från en plats till en annan. Det finns fullt fungerande vägar och kollektivtrafik. Kommunala tätortsnära skogar eller statlig mark bör räcka för en allt mindre naturintresserad allmänhet. Vill någon markägare ha folk som skräpar ner eller bosätter sig på den egna marken är det inget som hindrar frivillighet i detta.

Så det är bara att börja bryta mot markägarens del av allemansrätten.

Sätt upp skyltar om privat mark, tillträde förbjudet, varning för hunden, camping förbjuden, varning för tjuren, arg bagge och hägna i övrigt in marken med förslagsvis elstängsel utan möjlighet till passager. Om kommunen kommer och klagar över skyltarna är det bara att säga ”det är inte jag som satt upp dem, det vore egenmäktigt förfarande av mig att ta ner dem”. Precis som det är egenmäktigt förfarande att göra sig av med skräp som bilar, möbler och byggskrot som dumpats på din mark.

Med rättigheter följer skyldigheter, och staten uppfyller inte sina.

Lars Wilderäng