Vad får man tjäna pengar på och inte?

En sak som mer och mer har slagit mig och som gör mig uppriktigt konfunderad och bekymrad, är att det inom de gröna näringarna finns någon slags inofficiell men ändå jättetydlig åsiktskorridor, gällande vad som är ”okej” att tjäna pengar på och vad som är en ”riktig” lant- och/eller skogsbrukare. Personer som brukar sin mark på lite alternativa sätt blir ofta ifrågasatta, inte tagna på allvar och beskylls ibland för att bara hålla på med en ”hobby”. 

Viktor Ånöstam är en av Jordbruksaktuellts studentkrönikörer. Foto: Privat

Speciellt tydligt är det när vi talar om jakt. Det är en sysselsättning som är en hobby för många men även är ett yrke för andra. Det är även en betydande inkomstkälla för ganska många glesbygdsföretag som till och med i vissa fall är betydligt mer lönsamt än vad rationella jordbruk är på samma område, även efter att man räknat bort kostnader för viltskador. I debatten, som ibland är väldigt livlig och känslosam, förringas och löjliggörs dessa duktiga företagare till någon typ av hobbyaktörer som man inte behöver ta på allvar. Tyvärr går inte organisationer som Jägareförbundet, Jordägareförbundet och LRF ut och försvarar dessa företagare tydligt och det tycker jag är tråkigt.

Jag har full förståelse för att det i vissa delar av landet är för täta viltpopulationer med stora skador som följd. Det kostar pengar för de som drabbas och väcker såklart en hel del känslor. Samtidigt så är skadorna lokala. På väldigt många platser är viltstammarna i balans med fodertillgången, man har lärt sig att förvalta viltet i symbios med skogs- och lantbruk. Ändå har det blivit så att det från många håll anses helt okej att överutnyttja viltresursen vi har, att exempelvis skjuta obegränsat antal vildsvin på små marker, och det hyllas. Jag tycker att det är fullständigt galet. Ett sådant överutnyttjande av viltstammarna blir en kostsam affär och slår undan benen för de som arbetar med viltförvaltning på närliggande marker. Det är lika illa som om någon släpper upp viltstammarna till orimliga proportioner och det blir kaskadeffekter på närliggande marker i form av kostsamma skador. 

Viltförvaltning är en komplex fråga och likaså är företagande på landsbygden. Människor har olika intressen och olika syn på hur man vill leva sina liv och tjäna sina pengar. För att vi ska kunna ha en levande landsbygd med en stor diversitet bland företagen måste det finnas en kultur som accepterar det. Företagare med nya och annorlunda idéer som går lite utanför ”havre, vete, korn och råg-boxen” får inte förlöjligas och förringas. Likaså måste man lära sig att samarbeta, ta hänsyn, lära sig av varandra och släppa på en hel del prestige. Det funkar inte som lantbrukare att sparka bakut och skrika och gapa så fort man ser ett vildsvinstryne. Den typen av ”grottfolkskommunikation” där saliven sprutar blir bara kontraproduktiv. Istället behövs en dialog där utgångspunkten är objektiv fakta och där en vilja att samarbeta och kanske kompromissa lite finns, så att man kan komma fram till långsiktigt hållbara lösningar. 

Här kan jag som student se att SLU har stor potential att kunna vara en brygga mellan näringsgrenarna. Universitetet skulle kunna genomföra gemensamma kurser, seminarier och andra typer av mötespunkter där frågor som rör alla utbildningar tas upp och diskuteras. Nu sitter man istället med likasinnade och ser bara sin egen lilla bubbla. Det tar sig nog störst uttryck uppe i Umeå där isolationen från omvärlden lett till en hel del meningsskiljaktigheter och otrevligheter. Mer utbyte, öppensinne och interaktion mellan näringarna hade gjort landsbygden gott och gjort oss betydligt bättre rustade för de utmaningar som finns och kommer i framtiden.  

Viktor Ånöstam
Agronomekonom årskurs 4

 

Artikeln publicerades fredag den 15 juni 2018

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste

Vår bransch behöver ett marknadslyft och en positiv säljångest

Krönika: Konsumenten köper inte svenskt och lokalproducerat av barmhärtighetsskäl, man köper det för att man förstår och gillar det. Men, kostar det mycket mer, då är det inte så säkert att den svenska varan åker ner i korgen ändå. Trots att man kanske har råd. Det läggs mycket mindre pengar på mat idag än för 50 år sedan. Här kommer behovet av försäljning, förhandlingsförmåga och ett generellt marknadslyft i branschen in.

Kommentera