Årets löfte: Köp inte mer mat än du äter upp

Halva min tid på Alnarp har nu passerat och jag har i mellandagarna liksom de flesta andra med jordbruksanknytning jobbat vilket gett mig tillfälle att lyssna på flertalet poddar. Ett avsnitt som verkligen gjorde intryck på mig var P3 Dystopias ”När maten tar slut”. Ett ämne lika aktuellt som viktigt.

Sällan på året är maten vi äter så central som i juletid. Det diskuteras allt ifrån hur grisproduktionen ser ut, även fast jag uppfattat det som ovanligt lugnt 2018. Å andra sidan har jag inte sett någon marknadsföring för svensk gris heller så det jämnar väl ut sig. Det diskuteras även huruvida det ska vara ett vegetariskt julbord eller inte. Men i slutändan så brukar det mesta som alltid stått på julbordet stå där, oavsett om det egentligen bara äts av de som levde för två generationer sedan. Det ska garneras för att bli instagramvänligt, och helst finnas 20 olika varianter av det mesta. Såklart också enorma mängder av allt, vilket gör att mat sedan kastas. Det är inte hållbart eller modernt alls.

Omkring en tredjedel av maten som produceras slängs. Läs det igen, en tredjedel. Det gör mig verkligen både arg, väldigt ledsen och besviken. Det jag, mina föräldrar och många av mina vänner till vardags sysselsätter sig med är således alltså till 33 procent meningslöst. Egentligen finns det inte mycket som gör mig så uppgiven som den tanken när man lyfter ut en skitig fläkt ko från skrapgången som kanske aldrig blir bra nog att stå upp igen, eller står och gräver i en utgödsling full med gammal gödsel. ”Vad är det jag håller på med, varför blir jag inte advokat, mäklare eller något annat som gör att jag snabbare kan köpa mitt gods med två symmetriska flyglar?”.

Men lika stor är känslan av tillfredställelse när man 21:30 en lördagskväll två dagar innan julafton förlöst en frisk kalv som diar råmjölk liggandes efter 20 minuter och man känner att ingenting annat i hela världen spelar någon roll. Om så himlen ramlar ner vill jag sitta där i timmar och titta på det nya lilla livet. På starka känslor och kärlek tjänar man inte pengar, eller försörjer världen med säker mat heller för den delen. Men det hjälper en att kämpa vidare. Jag talar nog för de allra flesta när jag menar att yrkesvalet att vara livsmedelsproducent till stor del bygger på en kärlek till natur, kretslopp och att på nära håll beskåda årets förändringar. Oavsett vad som händer, när som helst på dygnet, är vi där och löser problemen med stolthet.

Att slänga mat som går att äta är respektlöst, ansvarslöst och oerhört nonchalant mot miljön. Maten som slängs, till stor del redan i butikerna, utgör ungefär tre procent av de totala utsläppen av växthusgaser i Sverige. Det kastas alltså ätbar mat, som på sikt leder till större klimatförändringar som sedan gör det allt svårare att odla grödor. Okej, och vissa menar fortfarande att det är korna som förstör klimatet… Säga vad man vill om nötkreatur, men de äter åtminstone upp.

Efter 2018 års nu rätt uttjatade torka har vi ju faktiskt fått med många konsumenter i båten om vikten av att köpa svenska livsmedel. Jag tänker mig att parallellt med detta så kan vi också tänka oss för mer, så att matsvinnet minskar. Att köpa svenskt är såklart lika viktigt och något som måste tjatas hål i huvudet på även fortsättningsvis, men med min hopplösa optimism tänker jag att man kan driva flera krig. Jag tycker den dimensionen av debatten är oroväckande bortglömd, och det kostar oss både i pengar och hållbarhet att slösa med resurser på detta sätt.

Jag tror på någon form av nyårslöfte som faktiskt går att hålla så här i löftestider. Typ köp inte hem mer än som äts upp, ät alla delar på djuret och fortsätt utbilda människor i er närhet i att ta ansvar. Jag själv är långt ifrån perfekt på dessa punkter, det måste jag erkänna, och jag tänker förmodligen aldrig någonsin sitta vid julbordet och knapra på en grisfot. Men ni fattar grejen, det är inte ens svårt.


Lisa Holmström
Lantmästarstudent årskurs två

 

Artikeln publicerades torsdag den 24 januari 2019

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste

Nya landsbygdsministern behöver tillföra tillit och dialog

En ny landsbygdsminister är på plats med uppdraget att jobba vidare med livsmedelsstrategin. När jag frågar mina medlemmar, lantbrukare och livsmedelsföretagen om de hittills har upplevt effekter och resultat från livsmedelsstrategin blir svaret att det har gått åt motsatt håll. Vad är det för fel som sker på vägen? I många fall är de uppsatta målen till branschens fördel. Men administration och byråkrati försvårar, kontrollavgifterna ökar och tilliten är mindre eller i princip noll enligt de lantbrukarne och företag som jag för dialog med.

Kommentera