Jag är trött på att visa framfötterna

”Det är bra att veta tjejer, även vid 30 års ålder när ni är som starkast fysiskt så kommer ni aldrig vara starkare än en 66-årig gubbe”.

Katarina Wolf, Lantmästarstudent. Foto: Privat

Så inleddes en föreläsning om gårdens arbetsmiljö på lantmästarutbildningen i veckan, och även om jag inte tror att föreläsarens intentioner var annat än goda och menade i utbildningssyfte kunde jag inte hjälpa att undra - kommer hela mitt framtida yrkesliv inom lantbruket gå ut på att bevisa att jag kan?

Jag har länge haft bilden av jordbruket som generellt ojämnställt, en syn som förmodligen präglats av uppväxten på vår mjölkgård, där grannar som varit verksamma inom yrket nästan uteslutande varit män. Även hemma hos oss var det främst pappa som knatade runt i ladugården och mina bröder som först fick lära sig att bemästra traktorer och tyngre maskiner. Tydligen är jag dock inte ensam om att underskatta andelen kvinnor i lantbruket. Enligt en artikel från ATL den 8 mars 2017 tror fler än hälften som deltog i en undersökning att kvinnorna bara utgör tio procent av de som är verksamma inom lantbrukssektorn. I själva verket är andelen kvinnor 43 procent - dessutom verkar andelen stadigt öka.

Eftersom att man menar att jämn könsfördelning uppnåtts när andelen kvinnor respektive män är 40/60 så kan vi konstatera att jämställdhet i saklig mening redan nåtts och därför måste problemen kunna härledas någon annanstans. För problemen finns, och jag kan inte vara den enda kvinnan som dagligen upplever dem. Det kan vara allt ifrån servicetekniker som riktar hela sin uppmärksamhet till mina två storebröder och avsiktligt pratar över mitt huvud, till en man som nyligen besökte gården och fällde kommentaren ”Du kan väl anteckna, det är ni kvinnor bra på”. I många fall tar de helt för givet att min del i företaget är helt obefintlig och när det talas generationsskifte får man inte sällan höra ”Jahaja, det blir sönerna som tar över”.

I mångt och mycket tror jag att inställningen hänger samman med tidigare nämnd undersökning. Trots att nästan hälften av alla kompetenta personer som arbetar inom lantbruk är kvinnor, hänger fortfarande bilden av bondeyrket som mansdominerat kvar, och det är djupt problematiskt. Jag är medveten om att med yrket tillkommer en viss ”jädrar anamma”- inställning, men det finns en gräns för hur länge man orkar bevisa sin egen styrka, både fysiskt och kompetensmässigt. Till slut blir man trött. Trött på att hela tiden behöva hävda sig, visa framfötterna, ta för sig.

Att arbeta inom lantbruket kräver stora påfrestningar och vissa moment kan vara oerhört tunga, men samtidigt finns det ingen fysisk utmaning i mitt dagliga arbete som jag inte klarar av lika bra som mina två äldre bröder – skillnaden är möjligen tidsåtgången, och man vill ju sällan att det ska ta onödigt lång tid. Det ska vara effektivt och gå snabbt - följaktligen fördelas arbetet ofta i mån av styrka. Det är inte för intet som många kvinnor i jordbrukssektorn ofta hamnar bakom skrivbordet med ett berg av bokföring framför sig.

Själv tror jag att problemen börjar redan i uppfostringsstadiet, och för att en förändring ska ske inser jag att det största ansvaret ligger hos min egen generation - vi som snart ska ut i yrkeslivet. Vi som tror på, förespråkar och praktiserar lantbruksyrket. Min egen klass här på Alnarp består till hälften av kvinnor och till hälften av män, en positiv utveckling som skett bara de senaste åren och jag vågar hävda att medvetenheten bland oss är avsevärt större än vad den var för 30 år sedan. Jag är hoppfull om att när vi avslutat vår studietid och ska ut i yrkeslivet för att fylla olika positioner runtom i lantbrukssverige kommer vårt bemötande vara annorlunda, fritt från fördomar. Vi kommer aldrig ta för givet att arbetsledaren på gården är mannen. Vi kommer aldrig prata över huvudet på kvinnor vi möter på en gård för att vi antar att de inte är involverade i driften.

Till sist är jag hoppfull om att vi kommer uppfostra våra barn lika, oavsett kön, och om intresset finns kommer vi ge dem samma möjligheter att redan vid ung ålder lära sig alla grenar inom lantbruket. Detta tror jag i framtiden kommer resultera i ett lantbruk som är mer jämställt - på alla plan, och ett lantbruk som med stolthet kan representera båda könen i yrkets alla olika grenar kommer långsiktigt både leda till utveckling, högre lönsamhet och en gynnsam och positiv bild utåt. Vi har med andra ord allt att vinna.

Katarina Wolf

Lantmästarstudent

 

 

Artikeln publicerades fredag den 08 mars 2019

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste