Mer fri än bunden

”Är det mycket nu eller?”, ”Fullt upp eller?” är vanliga frågor jag får året om från vänner, bekanta och annat löst folk. Är det någon av er som känner igen fraser som dessa? Alltför många av mina bekanta verkar tro att vi jobbar ungefär dygnet runt, alla dagar på året. Utan att tjäna några pengar. 

Sara Wallemyr är en av Jordbruksaktuellts odlingskrönikörer. Foto: Privat


På vår gård odlar vi bland annat jordgubbar för självplock, som besöks av många människor på sommaren. Det är sex veckors intensiv säsong som både föregås och efterföljs av en massa arbete, en stor apparat. Vi är väldigt stolta över vår satsning. På en fest antog min bordsherre att vi givetvis enbart gör det för att det roligt/vara snälla och ”hoppas ni orkar fortsätta, för det är ju så trevligt”. 

Fakta: 

Gård: Sara och Anders Lantbruk AB, Skattegården och Svartarp utanför Falköping 

Verksamhet: jordgubbsodling, dikor, växtodling, askåterföring, gräs- och skogsentreprenad

Areal: cirka 180 hektar växtodling och vall, 6 hektar jordgubbar, 250 hektar skog

Fokus den närmsta tiden: kalvningar och uppladdning inför våren

Största utmaningen inför 2019: låga grundvattennivåer

Har lantbruksbranschen varit så framgångsrik i sin klagosång? Eller är jag en särdeles gnällig person? Det vore ju väldigt konstigt egentligen, bondeyrket är ju bland det roligaste man kan hålla på med. Medialt får lantbruket på ett eller annat sätt trots allt stor uppmärksamhet och en lång rad av TV-program har rullat på temat de senaste åren; Bonde söker fru, Unga bönder, Sveriges bästa bonde, Mandelmanns… man ser inte lika många program om gruvnäringen eller stålindustrin exempelvis. 

Så, är det inte lite onödigt att gemeneman verkar tycka synd om en för att man har valt att bli bonde? 

Den klara nackdelen är förstås att man är relativt bunden, av vädret och eventuella djur. Det kan göra det svårt att boka en semesterresa ett år i förväg. Men, hur mycket mer bunden än någon annan är man egentligen? Alla som har något slags ansvarsfullt arbete är ganska bundna vid de givna förutsättningarna. Det är en väl dold hemlighet att många av oss har några goa lediga timmar mitt på dagen hela halva vintern, mellan morgon- och kvällspasset i ladugården. 

Gissningsvis är jag inte ensam om att leva lite efter temporaltid, där timmarna är längre på sommaren än på vintern och arbetsinsatsen följer samma mönster. December, som verkar vara en hysterisk månad för de flesta, tycker jag är mysig och lugn. 

Beroende lite på vad man värderar skulle jag säga att jag som lantbrukare är mer fri än bunden. Jag har resurser och svängrum, jag kan styra min tillvaro och utvecklingen på massor av sätt; vad jag vill odla, producera, förädla, i vilken produktionsform och med vilka maskiner. Jag kan göra konkreta miljöåtgärder på min mark som gör skillnad och hantera klimatångesten. Jag kan använda lastmaskin och motorsåg när jag ska göra fint i trädgården. 

Det är ju egentligen rent fantastiska möjligheter och stor frihet. Mer fri än bunden. Helt klart.

Att vädret är vår nyckfulla danspartner är vi medvetna om, och gör att det kan kännas svårt det där med planerad ledig tid. Men visst skulle många av oss kunna planera in mer semesterresor än vad vi gör? Om vi prioriterade det. Om vi verkligen längtade bort. Sådär som man gör på ett dammigt kontor i slutet av juni, eller när man ska börja eftermiddagsskiftet på ett stekhett verkstadsgolv trots att solen skiner och allting grönskar därute (har 10 års erfarenhet av den längta-bort-känslan). 

Tid för återhämtning och även nya intryck är viktigt och något vi i branschen generellt kan bli bättre på. Men eftersom man trots allt har så mycket frihet i vardagen så får man inte så lätt den där klaustrofobiska känslan av att vara på fel ställe när allting händer. När livet händer. 

Vi kanske ska bli lite mer medvetna och öppna med hur roligt och spännande det är att vara lantbrukare, allt slit och arbete till trots. Mot våra vänner, barn och övrig omgivning. Eller ska vi fortsätta låta det vara en väl bevarad hemlighet, oss bönder emellan…
 

Sara Wallemyr

 

Artikeln publicerades måndag den 18 mars 2019

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste