Laddad vardagsfråga

– Hur går det till när era djur slaktas? 

Sara Engström


Jag är inbjuden till en skola för att prata med ett gäng femteklassare om djuruppfödning och matsvinn. När den laddade frågan ställs funderar jag ett ögonblick på att svara väldigt svävande och flummigt, för att ingen ska ta illa vid sig. Men jag ändrar mig snabbt och tänker att det är bättre att de får höra hur det går till av en som själv har varit med om slakt, istället för att läsa vinklade berättelser på sociala medier. 

Så jag förklarar först att jag är väldigt glad att vi har så pass få djur att vi kan köra dem i vår egen djurtransport till ett litet slakteri bara en mil bort. Det känns som det näst bästa alternativet efter att slakta hemma. Jag önskar för övrigt att det hade funnits fler mobila slakterier, så att man kunde avliva djuren i deras egen hage. 

Sedan berättar jag försiktigt om bultpistolen och kniven. Några håller för öronen och vill helst inte höra. Jag förstår dem. Dagarna då vi skickar våra djur till slakt är de tråkigaste på hela året, men det är ju en förutsättning för att vi och våra kunder ska kunna äta kött av djur som har haft ett, i våra ögon, bra liv. Och för att vi ska kunna få nya små ungar, utan att gården blir överfull. 

Livet och döden blir så påtagligt när man föder upp djur. Först fascinationen över att de små blöta och i vissa fall långbenta ungarna som kommer ut från en mors mage, så otroligt snabbt är uppe på benen och hittar var maten finns. Tills dess att de i slutet av sitt liv på en tiondels sekund går från att vara djur till att bli kött. 

Än så länge har vi inte berättat om slakt för våra barn (ett och tre år gamla), men så småningom kommer det också att bli ett naturligt inslag för dem. Precis som resten av vardagen i vårt småskaliga lantbruk redan är. 

Barnen har varit med ute hos djuren i princip sedan de kom hem från bb. I en sjal på magen har de kunnat åka med i traktorn eller fått ligga i vagnen och vänja sig vid ljuden (hur man kan sova när en tupp gal några meter bort är för mig en gåta) eller sitta och titta på det som händer. 

Det går absolut inte fortare att ha med barnen ute, det testar ofta ens tålamod rejält och humöret är inte alltid på topp hos alla deltagare, men det är ändå värt det. Värt den extra tid det tar för att se de små liven upptäcka och lära sig saker inom det område som jag och min man brinner för. 

Barn gör inte som man säger, utan som man gör. Ett konstaterande som ibland kan kännas läskigt och vara avslöjande, men det kan också vara otroligt fascinerande och bli ett bevis på hur mycket de faktiskt tar in. Att treåringen med ivriga gester står och förklarar för besökare hur krossningsproceduren av grisarnas säd går till eller att han omvandlar en skolåda till att bli morfars mixervagn inne på lekgolvet gränsar troligen till nördighet, men är väldigt roligt att titta på som förälder. 

Jag hoppas att våra barn, när de har fått koll på att djur dör, inte kommer försöka slakta sina leksaksvarianter, men jag önskar att insikten ger dem en stor respekt för köttet vi äter. 
 

 

Sara Engström
Ekholms kött

 

Artikeln publicerades tisdag den 26 mars 2019

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste

Vår bransch behöver ett marknadslyft och en positiv säljångest

Krönika: Konsumenten köper inte svenskt och lokalproducerat av barmhärtighetsskäl, man köper det för att man förstår och gillar det. Men, kostar det mycket mer, då är det inte så säkert att den svenska varan åker ner i korgen ändå. Trots att man kanske har råd. Det läggs mycket mindre pengar på mat idag än för 50 år sedan. Här kommer behovet av försäljning, förhandlingsförmåga och ett generellt marknadslyft i branschen in.

Kommentera