Djävulen sitter i detaljerna

Sveriges lantbruksuniversitet, SLU lider av en närmast kronisk oförmåga att bygga en riktigt god relation med sin basnäring. Givetvis finns det massor av goda exempel på interaktion mellan det praktiska jordbruket och universitetet, men det finns en befogad kritik mot SLU som går ut på att man inte prioriterat verksamheten för det praktiska jordbruket. 

Det är naturligt att SLU utvecklat och breddat sin verksamhet. Det är i en sådan process väldigt viktigt att inte förlora sina rötter och noga tänka igenom sina vägval. Förtroende är som känt mycket lätt att rasera, men svårare att bygga upp. 

Universitet måste vara väldigt mån om sitt varumärke. Idag är konkurrensen hård om såväl studenter som forskare och forskningsanslag. SLU har sett en tilltagande konkurrens inom sina verksamhetsområden. Det är inte lätt att leda en organisation som är så spretig som SLU, både geografiskt och i sin verksamhet. Bästa medicinen mot grundläggande klavertramp är en stark företagskultur. 

SLU:s rektor är den främsta garanten för kontinuitet och utveckling av företagskulturen. Det är därför mycket ledsamt att se de undfallande ursäkterna till varför SLU serverade potentiellt nya studenter i Uppsala och Alnarp, veganska wraps med huvudsakligen importerade råvaror. Att som lantbruksuniversitetets främsta företrädare gömma sig bakom argument som hämtade från 00-talet, om att reglerna för offentlig upphandling förhindrar universitetet att prioritera svensk mat, är inte imponerande.

Djävulen sitter i detaljerna. Redan på medeltiden, när jag var student på Ultuna pågick lätt infekterade diskussioner om universitetets givande av monopol till företaget som drev universitetsrestaurangerna och begränsningarna det gav i den kulinariska verkshöjden på campus. 

Sedan dess har matlagningskulturen och måltidens status utvecklats mycket väl i Sverige. 

Det är ledsamt att se tondövheten från SLU:s sida. Det hade varit en naturlig och mycket positiv utveckling för SLU att utvecklas mer i riktning måltid, känsla. 

Jag har besökt ganska många europeiska lantbruksuniversitet och vågar påstå att måltiden står högre i kurs på de flesta lärosäten. Vad ett universitet serverar på en öppet hus-dag må vara en liten fråga, men här är det lätt att läsa in en avsaknad av stolthet och kreativitet i rektorns kommentarer till kritikstormen. 

Det är ledsamt att lantbruksuniversitetet inte förmår servera en i huvudsak svensk måltid och väljer att blotta sig för en debatt om animaliska livsmedels vara eller inte vara. SLU borde ha varit det kompetenscentrum som andra vände sig till för råd om eller benchmarking mot, avseende upphandling av svenska råvaror. Istället sitter rektorn handfallen inför en problematik som flera kommuner för länge sedan jobbat sig förbi.

Stefan Ljungdahl

 

Artikeln publicerades onsdag den 27 mars 2019

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste

Jordbruk är mer än förenklade val

Vi producerar ägg hemma på gården. Vi har 14 höns. Eller, det är inte riktigt sant, för ganska många av dem är ju tuppar. Och fyra av dem är faktiskt ankor om man nu skall vara lite petig. Ankor är som höns men värper lite sämre, och äter lite mer. Det känns fantastiskt bra att gå ut och plocka egna ägg till frukost. Eller att föda upp dem på matrester. Jag tror att våra höns har det ganska bra. Men efter några år som äggproducent kan jag också se några svagheter med den småskaliga produktionsinriktningen vi valt.

Kommentera