Varför ska staten äga mark?

Varför ska svenska staten äga mark? Ska staten över huvud taget äga mark och i så fall på vilket sätt ska staten kunna äga mark? Det är en ytterst relevant fråga som allt för sällan diskuteras. 

När ämnet tas upp så beter sig folk som katt runt het gröt, man vågar inte riktigt ta i frågan. Man kan fråga sig vad det beror på. Kan det bero på ett beroendeförhållande om man arrenderar på ett eller annat sätt? Kan det bero på att man inte vågar ta diskussionen med miljörörelsen som kanske tror att det är lättare att påverka en stor institutionell markägare? Kan det bero på något annat?

Staten äger mark genom flera olika konstellationer. Det första man kanske tänker på är det statliga skogsbolaget Sveaskog. Kommuner äger även de mark. Statliga institutioner så som universitet äger också mark, exempelvis mitt eget universitet SLU och Uppsala universitet genom stiftelsen Uppsala Akademiförvaltning. Svenska kyrkan är även en ”semistatlig” ägare som vid skilsmässan från staten behöll sitt markinnehav.

Man kan nu tro att dessa offentliga markägare bedriver sin verksamhet med extra hänsyn till miljö, samarbetspartners och allmänheten men så är inte fallet i många lägen. Flertalet av dessa statliga mark­ägare har höga vinstkrav och driver sina verksamheter precis som vilket företag som helst. Man kan argumentera för att det är sunt hushållande och klokt förvaltande av offentliga medel men när detta leder till att privatpersoner och mindre företag hämmas i sin utveckling och utsätts för otillbörlig konkurrens blir det problematiskt, både för den enskilde och även för landsbygden i sin helhet. Detta speciellt när vissa av dessa aktörer kan spela med stora skattetekniska fördelar som gör att de kan räkna hem en affär för ett pris långt över vad en privatperson kan. 

Runt Uppsala köper Akademi­förvalt­ningen upp attraktiv mark i konkurrens med privata markägare. I södra Sverige har Sveaskog gjort flera kritiserade markköp. I Skåne har kyrkan varit med och trissat upp markpriser för att sedan inte få förvärvstillstånd. Detta hindrar lantbruksföretag från att utvecklas och låser upp mark på väldigt lång tid. Priserna drivs upp till orimliga nivåer vilket leder till minskad lönsamhet.

Vi behöver därför ställa högre krav på dessa aktörer, förbjuda dem att köpa ny mark och även fundera på eventuella utförsäljningar, för som det är nu behöver landsbygden rejäla reformer. Vi behöver skapa förutsättningar för lönsamt företagande på landsbygden, ge möjligheter för mindre företag att expandera och kanske ta steget att anställa och se till att mer pengar stannar i lokalsamhället, små glesbygdskommuner och hos den enskilde näringsidkaren. Där kan en stor landreform vara en viktig del av lösningen och vägen framåt för en landsbygd som behöver en ordentlig vitamininjektion. 
 

Viktor Ånöstam
Agronomekonomstudent

Artikeln publicerades måndag den 13 maj 2019

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste