Det livsviktiga vattnet

”Vatten, stan är full av vatten, åhh vatten och härom natten”… ja, så inleder Robert Broberg sin låt ”Vatten” som kom att bli ledmusiken till Stockholms vattenfestival. Ja, stan är full av vatten, stadsborna har sitt kommunala vatten som vi ofta förser dem med från våra skyddade vattentäkter i och omkring våra åkrar.

 

Vatten i Sverige är fritt, var och en fastighetsägare kan gräva eller borra ett hål och pumpa upp sitt vatten. Ingen äger vattnet, ingen äger heller gasen, mineralerna och metallerna. Däremot kan någon, inte allt för sällan utlandsbaserad, prospektera och muta in landareal för att utvinna de senare och då bli ägare till en fyndighet.

Jag får nästan hjärtklappning när jag tänker på minerallagen, en lag som enligt mig är helt ämnad att lura kolten av samer i Norrland. Och så finns det de som vill låta vattnet gå samma väg. Att muta in vårt vatten, för att tappa det på flaska och sälja det. Man vill på detta vis ge vattnet bättre skydd.

Sverige har en statlig myndighet ståendes på regleringsbrev från en demokratiskt vald regering som tillser att vårt vatten är drickbart och fördelas enligt demokratiska principer. I många andra länder ligger tillgången på vattnet istället på privata bolag. Bolag som med endast ekonomiska incitament styr över det viktigaste livsmedlet och råvaran vi har. I Storbritannien benämns de Watercompanies. De pumpar upp vatten i bland annat jordbruksområden och säljer på tapp eller i flaska. Det är Watercompanies som tar analyser och finner bekämpningsmedel i sin råvara.

Vattnet är fritt och skall så förbli i Sverige enligt min mening. Nyttjandet regleras förvisso i ett antal lagar som berör exempelvis både dricksvatten, dränering och bevattning, men på ett sätt så att vattnet skall räcka till alla och otillbörligt nyttjande inte ska drabba någon annan. De som exempelvis dricker det, de som använder det som ett produktionsmedel eller de som åker i det. Men precis som ett Watercompany kan muta in vatten kan statsmakten dyvla på en markägare ett vattenskyddsområde. Är det någon skillnad? Oklart - båda betalar förmodligen en alltför dålig ersättning för något som runnit under våra fötter i generationer och som på våra fastigheter är högst nödvändigt.

Att vara jordbrukare i ett vattenskyddsområde i dag innebär kontroller och konsultavgifter för att över huvud taget få använda växtskyddsmedel. I många fall blir man rejält begränsad i vad man kan odla och hur. Det här måste statsmakten betala ersättning för. Det kan knappast vara rätt att se värdet på sin fastighet sjunka i takt med att kommunens miljöskyddsinspektör finner nya begränsningar i nyttjandet av din lantbruksfastighet i jakten på att själv vinna titeln Sveriges mest notoriska miljöskyddsinspektör. Jag är ingen jurist, men jag tycker äganderätten är tämligen svag på detta område.

Ja, ”Vatten, stan är full av vatten”, samtidigt som många brunnar på landsbygden fortfarande har problem efter torråret 2018. Jordbruket vet hur viktigt vatten är, för mycket skall dräneras bort, för lite kan ersättas med bevattning. Det var bara för ett par år sedan snacket gick om att förtäta dräneringsslangarna för att svälja kraftigare nederbörd. I dag pratar vi om att finna eller samla vatten till att bevattna med i torrtider. Det här belyser ytligt vilka problem en så enkel sak som vatten kan ställa till med. Jag tror, oavsett vart man är i sitt företagande, att investeringar i vatten är viktiga och kommer att bli mer viktiga. Kanske inte mest för att tillföra vatten utan för att få bort det oönskade vattnet som förmodligen gör mer skada än det vatten som inte finns. För en växtodlare har oftast erfarenheten att ett torrår är bättre än ett blötår samtidigt som stan alltid är full av vatten.
 

 

Albin Gunnarson

 

Artikeln publicerades fredag den 07 juni 2019

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste