Lärkutmaningen

KRÖNIKA. ​​Det är engagemangets tid; det är klimatstrejker, bensinuppror, gula västar och fler som röstar i EU-valet än på mycket länge. 

Sara Wallemyr är en av Jordbruksaktuellts odlingskrönikörer. Foto: Privat

I Europa går de gröna framåt, man pratar om Greta-effekten. Likaså de högerpopulistiska stärker sina positioner med Ungerns Victor Orban som en av de som skördar stora framgångar i hemlandet. Obegripligt, verkar vara en riktigt oskön typ. Vi är många som förfasas över den stenkonservativa abortrörelsen i USA, men om fasorna i Jemen nämns mycket lite. IS-krigare ställs inför rätta av kurderna, dödsstraff utdöms inte. Imponerande. Världen böljar på och det är lätt att bli yr och känna sig maktlös. Är du också en av dem som får dåligt klimatsamvete när du inte orkar sopsortera? Fastän du kör tonvis med ensilageplast till insamling. Ibland är det svårt att skilja på stort och smått.

I Douglas Adams Liftarens Guide till Galaxen är det yttersta straffet att få se universums oändlighet. En kunskap alltför stor att hantera. Man blir galen. Lite så tror jag det är med all denna information som sköljer över oss. Vi pallar inte att ta in allt. Om jag tänker på alla delar av planeten och våra utmaningar, både miljö/klimat, sociala förhållanden och vår oerhörda skrämmande förmåga till konflikt och grymhet, då blir jag bakbunden av uppgivenhet. Inte särskilt konstruktivt. Men om jag istället tittar på vad jag har möjlighet att påverka, och kan komma överens med mig själv att det jag kan göra här inom mina egna ramar är good enough. Då kan jag plötsligt göra skillnad. Och där kommer vi in på dagens tema – höstsådd!

De flesta som till äventyrs läser det här är säkert minst lika duktiga eller bättre på att odla höstvete än mig, den vägen ska jag inte snubbla in på. Men är det fler som känner igen sig i att det är mycket svårare att göra förändringar när det väl ska till än man någonsin kunde tro? Exempel: I våras läste jag in mig lite på lärkrutor. Det kändes som en liten uppoffring som ändå skulle kunna ge en bra effekt, det är belagt att det vikande lärkbeståndet får mycket bättre förutsättningar med dessa små rutor. Lärkor vill man ju ha. Jag bad mannen göra ett gäng rutor när han sådde kornet, för att testa. När jag vid morgonkaffet nästa dag frågade hur det hade gått med lärkrutorna skruvade han lite på sig, joo ett par, tre stycken hade det blivit... längst ner på ett undantagsgärde som ingen ser.

Och jag förstår honom. De flesta av våra åkrar ligger på display, med mycket god översikt för vem som helst. Att plöja, harva och så rakt, utan mistor är mycket viktigt. Att göra femton såmistor mitt på snyggaste skiftet skulle vålla en massa bryderi för mången ”förveteåkare” (bilburet, nyfiket mansfolk). Är det detta som hindrar oss från att göra en massa bra grejer? I alla fall jag känner mig träffad. Märkligt. Får plötsligt mycket mer respekt för de första ekobönderna som ställde om.

Jag är seriöst oroad över klimatets utveckling. Men den bollen är för stor för mig. Att jobba med den biologiska mångfalden på min egen mark, det är däremot mycket mer konkret. Och lika viktigt. Där kan jag själv välja, göra och se en faktisk skillnad. Det är egentligen ganska lätt att göra åtgärder för den biologiska mångfalden på den egna gården. Låta stora träd, även dåliga, stå kvar, spara en del sälg, tippa två skopor sand i en solig glänta, röja bryn så de blir lite luckiga istället för en kompakt vägg. Eller vad som passar en själv.

Åter till de här stackars lärkrutorna då. På andra sidan sommaren stundar höstbruket, och det är läge att lämna ett gäng såmistor. Vågar vi? Vågar du? Det är ju populärt med utmaningar i sociala medier. Kanske borde vi köra #Lärkutmaningen för att peppa varandra? Det tycker jag vi gör. Häng på.
 

Sara Wallemyr

Artikeln publicerades torsdag den 20 juni 2019

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste