Från sockerbetor till durumvete

Krönika: Ekologisk odling på mulljord (eller myr som vi kallar jordtypen på Gotland), är det något att satsa på? Det frågade jag mig innan växtodlingsåret 2014 började då jag startade upp som växtodlare.


Jag hade ingen erfarenhet, ingen kunskap om ekoodling och visste väldigt lite om att odla spannmål på den typen av jord, där fröbanken med ogräsfrö är enormt stor, men där det samtidigt finns gott om fukt samt även en del kväve. Första året gick dåligt, men sedan har det gått bättre och bättre efterhand när man lärt sig vad man bör göra och inte göra. Samt vilka kritiska tidpunkter som finns, när man måste vara extra noggrann. Det blir inte alltid jättebra. Väder och vind måste vara på ens sida, men man får göra sitt bästa utifrån de förutsättningar som finns. 

Min odlingskarriär startade tidigt. Som barn hade jag trädgårdsland med främst sockermajs, solrosor och pumpor som jag sålde. Började dock med att odla spannmål och sockerbetor i mycket liten skala. Betorna skördade jag förhand och när min far skulle köra till Roma sockerbruk fick de åka med längst fram på den första vagnen i ett par säckar. Detta var 1996 och 1997, när jag var 10 år gammal och år 1997 lades sockerbruket ner till min stora besvikelse. Jag ville ju utöka sockerbetsodlingen, inte lägga ner! Skämt åsido. Jag gav inte upp envis som man var och fortsatte några år till med grönsaker, men lade efter något år den lilla odlingskarriären på is fram tills nya möjligheter dök upp cirka 15 år senare. 

För er som minns min förra krönika så skrev jag att det fanns en del beslut kvar att ta inför vårsådden. Främst handlade det om att min provodling av ekologiskt durumvete höll på att gå i stöpet på grund av ett missförstånd, men jag lyckades till slut hitta en uppköpare så odlingen kunde komma igång. Durum är en intressant gröda som ställer lite hårdare krav på en som odlare än vanligt vårvete, men det är roligt med specialgrödor. Jag fick rådet att så tjockt. Det gjorde jag och lite till. Enligt dem som varit med ett tag och odlat konventionellt durumvete, är det viktigt att passa upp med falltalet. Det är också känsligt för svampangrepp, men jag hoppas kunna lindra detta genom valet av en fastmarksåker där det inte odlats stråsäd på många år. Nästa år blir det svårare att hitta ett lämpligt fält, men jag hoppas få tag i lite mer mark. 

Det mesta av spannmålen har gått i ax förutom vårvetet, som när denna krönika skrivs just är på väg att gå i ax. Havren trivs utmärkt på den mullrika jorden och drabbas inte av andra stråsädarters växtföljdssjukdomar. Därför blir det som regel alltid havre efter vete och korn, åtminstone på myrmarken. De bruna bönorna växer så det knakar i värmen, de gillar sol vilket vi har gott om på Gotland. Det är en ny gröda för mig som jag odlar för första gången. Men jag får god hjälp med sådd, radrensning och så småningom skörden av bönorna av andra erfarna odlare i trakten, som även ger råd om allt det övriga som är bra att veta. Bruna bönor har odlats länge på Öland i stor skala, men fram tills för något år sedan har odlingen även kommit till grannön längre ut i Östersjön tack vare driftiga initiativtagare. 

Nederbörden har varit sparsam precis som det brukar vara på försommaren i våran del av Sverige. Omkring 30 millimeter efter sådd räcker inte långt. Det kom som tur var ytterligare 15 millimeter den 26/6, vilket gjorde nytta. Detta i form av lokala åskskurar som för en gång skull prickade precis rätt, vilket man får vara glad över. Ibland har man tur!
 

 

Rikard Hagman
Smörslätt Burs på Gotland

 

Artikeln publicerades tisdag den 16 juli 2019

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste