En jordgubbsodlares betraktelser

Krönika: Människor vi möter. Så svindlande många individer. Unika och ändå så lika. Jag och min sambo Anders är jordgubbsodlare, med huvudsakligen självplock som under en otroligt intensiv månad mellan midsommar och mitten av juli har öppet varje dag. 

Efter fem säsonger kan man dra vissa slutsatser, både om odling av jordgubbar, vädrets påverkan, ekonomin och mycket annat. Att man aldrig har nog med prylar till bevattningsutrustningen exempelvis, eller att en mållaplanta som får fröa blir hundra små nya rackare nästa år. Att tjugolapparna alltid tar slut först i växelkassan är också fört i bevis. Lite mer oväntat kanske är att om man låter människor välja själva vart de ska plocka så går den absoluta majoriteten ungefär 20 meter ut i landet och väljer samma fläck att leta efter bär på. Det blir ju inte så bra. Låter man den fria viljan styra blir det kaos. Vidare är det jättesvårt att få den sista biten av raderna längst bort att bli plockade. Enligt logikens alla regler finns det ju mest bär där, eftersom ingen verkar vilja gå dit. Men det hjälps inte. Endast en mycket erfaren och bestämd personal kan med övertygande argument få med sig några tveksamma. Men. Sen kommer en liten halt tant och man veknar, och låter henne plocka nära kassan och parkeringen. Och vips vill alla andra vara där också. 

På samma tema vill ganska många kunder ha en ”ny rad”, alltså att den lilla flaggan står först i raden, inte en bit in, vilket i så fall indikerar att någon har plockat fram till där flaggan står, och att det är oplockat efter den. Men – i starten av raden - där startar vi ju varje gång vi börjar om, kanske varannan, var tredje dag under högsäsongen. Där är det ju garanterat hårdast plockat. Längre upp i raden är det oftast som bäst. Vissa kommer till och med tidigt på morgonen, väntar i bilen redan innan vi öppnar. För att säkert få en ny rad. Man måste ju bara älska människor. Jag tycker det säger så mycket om oss. 

Vad vill jag då ha sagt med detta? Det är bara några små exempel på vad management kan innebära i ett företag, ett litet exempel på vad management är i vårt företag. Folk är som de är och det kan man inte ändra, precis som man måste veta hur man ska få sina mjölkkor att topprestera med god hälsa, eller odla sitt brödvete, eller sockerbetor för den delen. Det räcker inte att få korna att överleva, eller grödan att gro. Som modern lantbruksföretagare måste man vara vass på alla områden som har med företagets produktion att göra. Inklusive det som kommer i slutet, försäljningen/förädlingen. Här ingår väl också vilken slags bild vi ger allmänheten – våra slutkunder - i stort. 

Att ha järnkoll på vilka rader som ska plockas, vart, när, hur är helt avgörande för att så många bär som möjligt blir plockade i rätt tid, att kunderna ska bli så nöjda som möjligt och därmed plockar mer, kommer tillbaka och sprider ordet. Hela årets jobb och insatser ska betalas under några få veckor. Och det bygger på frivillighet från en massa andra människor, jag kan inte tvinga hit någon. Därför kan ansvaret omöjligt läggas på en aldrig så duktig sommarjobbare, det måste vi – Anders och Sara – ha stenkoll på varje dag, hela säsongen. Därtill alla telefonsamtal, sms, och sommarjobbare som ska ha schema, betalt och skjutsas till bussen. Är det torrt (tala inte om förra sommaren…) måste man också vattna på natten och helst då inte där det finns en massa mogna fina bär som ska plockas dagen efter. Tro tusan att man är trött sen! 

Nu, två veckor efter säsongen har vi precis varit iväg på några dagars semester. Bästa draget var att glömma laddaren till mobilen. Total avslappning och närvaro. Hälsade på avlägsna släktingar på vägen, mycket trevligt. Men. Detta med att vara lantbrukare. Det är så exotiskt. Den sedvanliga frågan om vad man egentligen GÖR som bonde och efterföljande försök till att placera in detta (tydligen) unika yrkesfenomen i något slags begripligt fack ”jahaa, du (Anders) har egentligen maskinentreprenad” eller ”jordgubbar, kan det verkligen löna sig?!” en annan klassiker är ”men jobbar ni heltid med det båda två?”. Det är lite svårt att förstå varför det är så uppseendeväckande att vara lantbrukare. Jag har stött på den reaktionen så många gånger. Varför tusan är du it-ingenjör frågar jag… ju inte. Fast man kan ju undra. Det verkar ju sjukt tråkigt. Vi är unika, men ändå så lika. 

Glöm inte Lärkutmaningen förresten, nu är det snart upp till bevis, man or mouse. 
 

 

Sara Wallemyr

Artikeln publicerades fredag den 23 augusti 2019

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste

”Hold on little girl...”

Krönika: Hon har väl knappast undgått någon, denna lilla flicka som reser med båt och tåg världen över för att göra klimatets röst hörd, Greta. Fint och fantastiskt på många sätt. Hon vill att beslutsfattare i världen ska göra något drastiskt för att stoppa klimatförändringarna som blivit allt påtagligare. Man behöver inte vara agronom, forskare eller hjärnkirurg för att koppla dessa till fossila utsläpp, industrialism och globalisering. Däremot är inte alla överens om vad dessa beslutsfattare bör göra. 

Kommentera