UNDERKÄNT

I början av augusti presenterade IPCC sin rapport ”Climate Change and Land”. Expertpanelen IPCC har i sina analyser ett globalt perspektiv. De säger mycket klokt om globala utmaningar. Även denna klokskap går såklart att fördärva till lokal gallimattias, om man vill. 

Denna ledare fokuserar dock inte på detaljerna i rapporten eller vem som tolkar den bäst och sämst, i en svensk kontext. Idag handlar inte slaget så mycket om vem som har mest rätt. Framgång handlar om vem folk hör och uppfattar som trovärdig. 

IPCC lade fram sin rapport vid sitt femtionde möte 2-7 augusti. Vid en presskonferens den åttonde presenterades sedan den slutliga sammanfattningen. Redan vid möte nummer 43 i Kenya i april 2016 bestämdes att denna rapport skulle skrivas. När och hur den skulle presenteras har varit känt mycket länge. 

Om betting-bolagen erbjudit vadslagning om vilka förslag IPCC skulle lägga fram, så hade det varit svårt att bli rik på vadslagningen. Utöver att rapporterna är mycket förutsägbara så läcker deltagarna i panelen och på mötena som såll. 

I svenska tidningar fanns också intervjuer med delegat i IPCC och artiklar baserat på information från mötet. Inga överraskningar fanns kvar till den åttonde augusti. 

Förutsägbarheten utnyttjade många intresse- och lobbyorganisationer väl. När media laddade för presentationen av rapporten hade redan miljörörelsen och vegan- och djurrättsaktivister färdigt pressmaterial och förberett intervjuer. 

Svenskt jordbruk stod återigen med brallorna nere och fick inte fram sitt budskap. Först i efterhand, i försvarsställning började kloka analyser och genmälen att poppa upp. Endera var SVT lika oförberedda som svenskt jordbruk eller så är det riktigt illa ställt på SVT. De frontade utrikeskommentator Erika Bjerström som expert. Hon valde att lansera begreppet #bondeskam och tala om införande av köttskatt i Sverige. Vi hoppas att det var ett plötsligt ogenomtänkt beslut på SVT att välja den vinkeln. 

Oavsett så är det vårt ansvar att jobba förebyggande, så att den situationen inte uppstår. Varför är ideella eller små medlems- och bidragsfinansierade organisationer så mycket duktigare på att nå ut än våra branschorganisationer? Varför är LRF på sin höjd tvåa på bollen? 

De konsumenter som främst kommer ihåg och tagit intryck av Palle Borgströms ord i Rapport eller TV4:s morgonsoffa är få. Desto fler har orden från Erika Bjerström, SVT och Elin Röös, SLU i färskt minne. 

Vi i jordbruket måste få ut vårt högst relevanta positiva budskap innan drevet går. Veckan före den åttonde är den tid då våra branschorganisationer skulle ha varit förberedda och synts mycket i media, bokat och gett intervjuer samt släppt teasers av sina slutsatser utifrån IPCC:s rapport. 

Branschens kommunikationsansträngningar måste koordineras för att få full effekt. Det måste uppfattas av media som en bombmatta av information från olika källor, som förstärker och kompletterar varandra. Alla landar de i den högst relevanta gemensamma slutsatsen: svenskt jordbruk är det positiva exemplet, som ska visa hur vi kan bidra till en bättre global miljö genom mer produktion med växtodling, djur och skog i en balanserad kombination. 

Nu har vi återigen förlorat det mediala slaget vid en mycket viktig tidpunkt och slåss för att nyansera den obalanserade negativa bild som spreds av jord-och skogsbruk. Hur utvärderar vi förlusten och vänder vårt kommunikationsarbete till framtida segrar? 

Vem klarar att leda det arbetet? Så här får det absolut inte fortsätta.
 

Stefan Ljungdahl