Från EMV-slavar till självägande bönder

Krönika: Odlingsåret har hittills varit ganska tillfredsställande vad gäller väder och skördeutfall.  Däremot har tillgången på arbetskraft varit under all kritik, men det förtjänar en egen krönika.


Jag lovade att återkomma om vilken ­medicin jag förordar gentemot handelns och deras mellanhänders överutnyttjande av böndernas och odlarnas slit.

REKO, torghandel, gårdsbutik och Bondens egen marknad är en del av lösningen. Vi kapar de profithungriga mellanleden och möter konsumenten direkt. Vi visar upp oss som förtroendeingivande avsändare av dessa mervärdesladdade produkter svenskt lantbruk och odling har. Öga mot öga möter vi slutkunden och knyter ett band mellan svensk produktion och svensk konsumtion.

Genast kommer kritiken från bondehåll: ”Det går väl att sälja ett morotsknippe eller två på torget, men hur ska det fungera med mina 5 miljoner kg mjölk? 80 hektar potatis? 350 ungtjurar? 2 000 ton vete?”

Nä, direktförsäljningen löser inte volymförsäljningen. Men den upprätthåller kontakten mellan bonden och konsumenten på ett mycket bra sätt.

Dessutom löses den pedagogiska uppgiften att visa att grödor och djur är levande, individuella väsen som ser olika ut på utsidan men fortfarande är en rödbeta eller ett ägg. Till skillnad från de importerade varorna som ser exakt lika dana ut som om de vore framställda på en industri. Speciellt då kunskapsgapet mellan producent och konsument vuxit sig riktigt stort med de yngre generationerna.

Samt att direktförsäljningen behöver bli så stor att den övergår från en nonchalerbar marginalföreteelse till en konsumentkraft att räkna med för handeln. Vi behöver komma till en punkt där vi förhandlar från en maktposition med handeln, inte som det är nu.

Hur löser vi volymförsäljningen då? Om handeln och mellanhänderna är de som göder sig på konsumentens slutpris och vi producenter långsiktigt svälter ihjäl så måste något göras. Att vädja till handeln att vara snälla mot oss producenter under Bamses devis: ”Är man mycket stark, så måste man vara mycket snäll” funkar inte.

Att ständigt uppmana konsumenterna att köpa och betala mer för svenskproducerad mat funkar inte heller då det är handeln och grossisterna som tar den merbetalningen och ändå kräver att vi ska anpassa vårt avräkningspris till importpriset.

Vi måste få handeln och grossisterna i en sådan position att de tvingas minska sina marginaler för att betala oss producenter bättre. Det kommer de aldrig göra frivilligt.

Men lyckligtvis verkar köpladornas tid gå mot sitt slut. Konsumenterna väljer nya sätt att köpa sina varor. Över nätet.

Varför ska våra lantbruksföretags varor som färdigförpackas och distribueras av oss eller våra medlemsföretag, säljas av till exempel ICA på deras hemsida? Varför säljer inte Lantmännen och deras dotterbolag sina Kungsörnens makaroner själva på nätet? Handeln har tidigare bistått med en fysisk plats där varor och kunder har mötts och betalning skett. Men nu (eller väldigt snart) går varorna direkt från producenten eller producentens förening till konsumentens dörr eller avhämtningsplats. Själva affärslokalen har spelat ut sin roll. Köpet görs på en hemsida. Svenskt lantbruk kunde ha en sådan hemsida och den skulle nästan vara lika komplett som en handelskedja med import.

Försäljningssidan behöver inte bli marknadsledande och dominera handeln i Sverige, men den måste bli så stor att den utgör ett reellt hot mot handeln. ”Om vi inte betalar bönderna bättre, så säljer de sina produkter själva direkt till konsumenten”.

Då har vi en position som främjar framtida svensk lantbruksproduktion. Då har vi en framtid där vi är självägande bönder i stället för EMV-slavar åt handeln.

Men hur gör vi med de som har en produktion som inte kan avsättas bara inom landet, som spannmål och mjölk? Jag återkommer...
 

 

Erik Holgersson 
Älmås gård

 

Artikeln publicerades tisdag den 03 september 2019

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste