In med bonden i klassrummet

Krönika: Nu har mitt sista sommarlov från Alnarp snart passerat och jag har tillbringat det precis som alla andra. Med att jobba och lyssna på radion. Bland annat har Sommar i P1 rullat, och lite självupptaget kan jag liksom inte låta bli att fundera på hur mitt eget sommarprat skulle låta, om sådär 20 år. 


Jag skulle kunna berätta om upplevelserna på sommarloven som dotter till två mjölkbönder, för det kanske tyvärr kommer vara rätt så exotiskt då. Skulle jag våga berätta smått traumatiska händelser som när min blyertsgråa kattunge blev överkörd och jag tappade bort en liten kvigkalv med blå grimma i nästan ett dygn, medan mina föräldrar var iväg på bröllop? Eller skulle jag få hålla mig till att jag fått se djurungar födas, spelat handboll med farfar i ett tomt plansilofack och lärt Marabou att hoppa över hinder. Marabou var alltså en tjur, som inte alls utvecklades till en trevlig hopphäst utan till en rätt otäck herre och jag grät bara lite när han åkte härifrån. 

För oss som är uppvuxna på en gård är inget av detta speciellt ovanligt utan bara så som det är. Livet skiftar mellan regn och solsken, och det är bara att förhålla sig till. Men de flesta barn har inte alls upplevt den ofta spännande vardagen på landet.

Genom åren har många förskoleklasser kommit hit för att titta på djuren och deras kommentarer är ibland så man får bita sig i läppen. ”Jag dricker inte sån här mjölk, jag dricker bara riktig mjölk. Sån från affären”. Mina kompisar som följt med ut i ladugården har alltid tyckt det varit lite läskigt att klappa korna, för ”de är ju så stora”. Dessa barn kommer alltså från en kommun med bara lite drygt 7 500 invånare, där man känner gödseldoften från våra fält i bokstavligen hela stan om vinden ligger rätt, och det gör det hela ännu mer skrämmande. Men det är också väldigt kul att förklara saker för en sexåring som utan fördomar lyssnar, ställer följdfrågor och verkligen vill förstå. Ofta ser man liksom att polletten till slut trillar ner.

Unga i dag har i många fall ingen aning om hur mat produceras, och var fjärde tolvåring har tydligen inte ens koll på att ost görs av mjölk. Hur ska vi då kunna kräva att de förstår vilka val de ska göra i affären? De gör som sina föräldrar.

Jag är övertygad om att det är just barnen vi måste inrikta oss på att utbilda och ge en verklig bild av nyttan med till exempel animalieproduktion för den biologiska mångfalden i Sverige, innan någon annan mindre bildad person med egen agenda gör det. För vem är det egentligen som bestämmer middagen i hem med stressade föräldrar som har dåligt samvete för allt och inget? I många fall är det nog inte de vuxna i alla fall.

Lågstadieklasser måste få komma ut på gårdar, eller få besök av en bonde i klassrummet, det borde vara ett grundläggande obligatoriskt moment i läroplanen. En lärare med bristande kunskap och kanske även väldigt begränsat intresse i ämnet räcker sällan till för att ge en nyanserad och sann bild. Gästföreläsare anlitas ju i andra ämnen där kompetens saknas, så varför inte anställa en bonde i varje kommun? Jag skulle med stor entusiasm prova på ett sådant uppdrag några timmar i månaden vid sidan av mitt framtida lantbruksföretagande. 

Och förresten, hashtagen #bondeskam som florerat lite senaste dagarna, visst skulle den egentligen stå för skammen konsumenter borde känna när de inte uppskattar bönder tillräckligt? Jag tycker det om inte annat. Men det är för att vara ärlig ganska svårt att uppskatta sådant man inte vet någonting om.
 

 

Lisa Holmström 
Lantmästarstudent årskurs tre 

 

Artikeln publicerades onsdag den 04 september 2019

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste