Hur kunde det bli så här?

Krönika: Skördearbetet pågår fortfarande runt om i landet. Det mesta av spannmålsskörden är bärgad i syd och Mellansverige. Norröver kämpar tappert lantbrukare med att få av den sista havren eller kornet. Själv som den botaniker man är så har vi rödklöver och lite lin kvar på körlistan till vår tröska. På vårt företag var stråsäden av innan september tog vid och det är nu frågorna kommer. 

Som många andra har vi bärgat en otroligt stor volym spannmål. I princip alla grödor har slagit eller tangerat något slags rekord. Visst har jag berättat om att inte ge upp, sådd i torr jord 2018, för att regnet ”skulle” komma och de fantastiskt fina bestånden vi hade i våras men inget är klart förrän grödan är inne under tak. 

Som den fan av GPS och redskapsstyrning jag är så har vi gödslat allt med N-sensor och sprutat allt med GPS-avstängning för bästa möjliga precision. Och det är inga överdoser som använts, vetet har gödslats för en normal till något högre skörd med support av en klassisk svensk sommar. 

När man nu försöker sammanfatta sin odling rent vegetativt är det något som fattas. Lagom med kväve, ganska frisk gröda behandlad med bland annat modernaste SDHI-fungicider, och en hyggligt bra ogräsbekämpning. Men sen börjar man räkna. Snabbt räknat är mitt växtnäringsutnyttjande över 100 procent. Lägger vi till halmen är den högt över 100 procent.

Visst fanns det växtnäring kvar i marken från 2018. Men den var vi ju lärda att den skulle läcka ut i sjöar och vattendrag. Så måste det säkert varit eftersom myndigheten passade på att slopa prover på markkväve våren 2019, i alla fall i vår region. Men det kan inte ha läckt ut, i alla fall inte hos mig. 

Mitt höstvete måste ha tagit upp mer kväve än vanligt, och det torde ha skett vid en tidpunkt då ”min” handelsgödsel inte funnits tillgänglig. Visst tog mina fina veten upp kväve i höstas, men kan det vara så att mitt vete också tog upp kväve i februari och i början av mars innan jag fick komma ut och fältet var farbart. Ja för någon gång har det skett eftersom växtnäringsutnyttjandet är högre än 100 procent och skörden är rekordstor. Även om upptagskurvor i nollrutor visar på ett normalt upptag under säsongen måste ju kvävet ha kommit in i plantan någon gång. Skörden byggdes inte bara av luft. 

Om min teori har något uns av substans, kan vi då lyckas med detta igen? Ja det kanske finns en fråga att titta på framöver. Kan vi ha kväve tillgängligt vid andra tider än vi brukar. Kan vi få ut kväve i fälten som inte läcker och som är tillgängligt för grödan tidigare än vad Naturvårdsverket anger i sitt direktiv, det vill säga före 1/3.

Ja kanske, till trädgårdsgrödor ute i Europa finns gödselmedel med kväve-inhibitorer eller stabilisatorer. Kväve som alltså är ”låst” men frigörs långsammare än i valigt ammoniumnitrat typ Axan. Processen bygger på att ammoniumkvävet skall stabiliseras i jorden med hjälp av ett ämne som kallas DMPP. Detta fördröjer att ammonium omvandlas till nitrat. Kan man genom att gödsla höstvete på hösten med stabilt kväve undvika urlakning och få ett lågt kväveupptag i plantan under vintern och tidigt på våren? Vem vet? Skall vi kanske prova hösten 2019 när ändå marken lär vara tom på kväve till skillnad mot i fjol. För alltid finns det nya saker att sätta tänderna i, på odling blir man aldrig riktigt klok. 

 

Albin Gunnarson 

 

Artikeln publicerades torsdag den 26 september 2019

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste