Ju fler länder med ASF, desto högre risk för Sverige

En ny beredskapsplan och nya vägar för samarbete. Det är de områden som Jordbruksverket fokuserat på inom området afrikansk svinpest (ASF) de senaste åren. 

 

Maria Cedersmyg arbetar som smittskyddshandläggare vid Jordbruksverkets smittbekämpningsenhet. 
Foto: SJV

Maria Cedersmyg arbetar på Jordbruksverkets smittbekämpningsenhet. Hon konstaterar att hotbilden för Sverige när det gäller att få i ASF i landet blir större ju mer viruset sprids i resten av världen. 

– SVA som tittar på hotbilden har konstaterat att för varje ytterligare land som blir smittat så innebär det en liten riskhöjning för att det ska komma till ASF till Sverige. Anledningen till det är att den största risken för att få in ASF är att den kommer via människor, och ju fler människor som kan trafikera Sverige från smittade länder, desto större är den sammantagna risken, säger hon och konstaterar: 

– Det svåra är att det här är en sjukdom som finns i vår närhet och som inte kommer att försvinna i första taget. Man kan inte bekämpa den hos vildsvin som man skulle önska eftersom det fyller på ifrån öst, och det är otroligt svårt att utveckla ett vaccin. Vi kommer att vara tvungna att kommunicera och arbeta med förebyggande åtgärder hela tiden, eller till dess det finns ett vaccin som är funktionellt - om det ens går att få fram ett. 

Ny beredskapsplan

Enligt Maria har Jordbruksverket arbetat högintensivt under två års tid, både med förebyggande och förberedande insatser. Ett av arbetsområdena rör en ny beredskapsplan. 

– Innan ASF fanns i vår närhet hade vi ingen beredskapsplan för om vi skulle få in ASF på vildsvin, eftersom det hotet inte var särskilt stort i jämförelse med många andra djursmittohot. Vi har nu också en plan för hantering av ASF på vildsvin och jobbar vidare med detaljerna i denna. 

Strukturerat samarbete

Ett annat fokusområde är att utveckla det kontaktnät som kommer att vara avgörande för att bekämpa viruset och begränsa smittspridningen, i det fall ASF kommer till Sverige, och att strukturera upp ansvarsområdena mellan olika organisationer. 

– Vi håller på och utvecklar samarbete mellan de många olika instanser som behöver hjälpas åt både för att förebygga och för att bekämpa om ASF kommer in. Vi har en månatlig samverkan där i princip alla inblandade aktörer är med och lyssnar på hur läget ser ut och hur långt man har kommit med sina olika arbeten. Detta är viktigt för att man inte ska fastna i vem som borde göra vad, utan att man snarare ska göra det man bör göra för att komma framåt. 

Teoretisk övning

Alla de inblandade aktörerna kommer även att delta i den samverkansövning som ska äga rum i december, där olika delar av en bekämpning ska gås igenom teoretiskt. Att man väljer att göra övningen teoretiskt istället för i fält motiverar Maria med att förfarandet på en grisgård i praktiken vid ett ASF-fall är relativt likt tillvägagångssättet vid andra smittor, och att man har bra rutiner för det. 

– Det som vi skulle behöva öva praktiskt på är det som händer i skogen, men det är svårt. Därför känner vi att vi behöver börja med den här desktopövningen där vi går igenom alla skedena i processen och allas uppgifter, för att sedan gå vidare utifrån det. 

Maria berättar vidare att det fanns flera representanter för Sverige på plats vid den praktiska krisövningen som hölls i Danmark i vintras och att förfarandet vid ett ASF-utbrott till stor del är detsamma från land till land. Det som skiljer sig åt är huvudsakligen organisationen kring det hela. 

– Alla länder är organiserade på olika sätt, man fördelar ansvaret på olika sätt och man låter branschen ta olika mycket ansvar. Andra exempel på skillnader är huruvida staten äger marken i skogen och hur jägareförbunden är organiserade, säger Maria och intygar att både EU-kommissionen och enskilda länder är generösa med att dela information och erfarenheter kring bekämpning och förebyggande arbete. 

 

Principer för hantering av ett fall med ett ASF-smittat vildsvin

  1. En expertgrupp kallas in, med huvudsäte på SVA. Gruppen organiserar arbetet. 
  2. En operativ ledningscentral inrättas i anslutning till det smittade området.
  3. Man definierar omfattningen av det smittade området. Hur stort området är beror exempelvis på hur tät vildsvinsstammen är, hur många djur som hittats och hur terrängen ser ut där de hittats. 
  4. En föreskrift reglerar vad man får och inte får göra i området. Initialt stoppas all verksamhet som kan påverka vildsvinen i området.
  5. Under en inledande period bedrivs ingen jakt i området, drabbade vildsvin får dö i fred. Därefter påbörjas jakt, för att skjuta av resterande del av stammen. 
  6. För eventuella grisgårdar i området skärps biosäkerhetsinsatserna, allt för att minimera risken för att smittan ska nå grisarna. 
  7. I samarbete med EU-kommissionen avgörs genom beslut om och i så fall från vilka områden Sverige kan fortsätta att handla med grisar och grisprodukter. Samma dokument reglerar om och hur grisar får transporteras in och ut ur området, och om exempelvis slakteri i området får nyttjas.

 

Emma Sonesson
Emma Sonesson
Tel: 073-6504983
E-post: emma@ja.se

 

Artikeln publicerades lördag den 12 oktober 2019

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste

”Hold on little girl...”

Krönika: Hon har väl knappast undgått någon, denna lilla flicka som reser med båt och tåg världen över för att göra klimatets röst hörd, Greta. Fint och fantastiskt på många sätt. Hon vill att beslutsfattare i världen ska göra något drastiskt för att stoppa klimatförändringarna som blivit allt påtagligare. Man behöver inte vara agronom, forskare eller hjärnkirurg för att koppla dessa till fossila utsläpp, industrialism och globalisering. Däremot är inte alla överens om vad dessa beslutsfattare bör göra. 

Kommentera