Universitetet som glömt sitt namn

Krönika: Hösten 2015 är ingen gladare än mig över att börja veterinärprogrammet på Sveriges lantbruksuniversitet. Här kommer jag träffa likasinnade som brinner för djurvälfärd och matproduktion. Fyra år senare är glädjen inte lika stor. Jag är trött, besviken.


På SLU i allmänhet och kursarna i synnerhet. Inte trodde jag att en jagande smålänning i Blundstones som är uppväxt på en försvinnande liten mjölkgård och har svårt att hålla tyst var rena nidbilden.

Första veckan fick pälsnäringen sig en törn. Vi har föreläsning i etik, varpå resonemang om att släppa ut minkar framförs. Responsen från personalen blir varken en tillrättavisning eller problematisering av det kollapsade ekosystemet, ihjälsvultna minkar, olaga intrång eller stöld, istället en så kallad etisk princip som faller platt i avsaknad av konkretisering. När vi ska undersöka en uppbunden sinko uttrycks det att det är inte okej att undersöka djur under de här förutsättningarna. Vederbörande har sannolikt hört av djurens rätt hur synd det är om uppbundna kor. Däremot var det ingen som anmärkte på att det var för varmt i stallet samt att ventilationen var undermålig.

En del av undervisningen är av uppenbara skäl förlagd på slakteri, det ingår i det veterinära arbetet att trygga livsmedelsförsörjningen och säkerställa djurskyddet. Vissa tycker det är jobbigt att behöva se djuren avlivas. Vill man bli veterinär, vilket är högst frivilligt, bör man vara redo att ta sig an dessa uppgifter. Man måste kunna ge avkall på att sätta sig själv i främst och inse att vad man lägger på sin tallrik är ointressant i ett professionellt sammanhang.

Jag är uppväxt med att mata kalvar från att jag kunde gå, skulle inte jag tycka om djur? Ändå har jag blivit anklagad för det mer än en gång: ”Djurplågare” och ”håller branschen om ryggen” är ett urval. Det sistnämnda i samband med att jag uttryckte vikten av att arbeta i samförstånd med djurhållare som har både kunskap och motivation för att komma framåt i djurhälsofrågor. Att någon som pluggar till ett rådgivande yrke tolkar det som ryggdunk är skrämmande. Många har inte lyckas förstå vilken drivkraft och passion för djur som krävs för att driva en gård. SLU måste överbrygga polariseringen som finns mellan stad och land. Vi behöver träffa bönder samt ha kunniga lärare som brinner för att undervisa i det här.

Nyligen kampanjade Djurrättsalliansen på campus. SLU har bjudit in dem och visat försöksdjur. Ett kap att få bildmaterial, ackom­panjerat med att en studerad mängd lögner nu sprids. Naivt att bjuda in en organisation som tydligt visat att de inte kan ta till sig information utan att förvanska den. SLU har inte gått ut och dementerat de felaktiga uppgifterna. Att lämna walkover mot dessa organisationer ger en uppgivenhet.

I framtiden kommer det inte finnas tillräckligt med veterinärer som vill jobba med produktionsdjur, och det kommer finnas veterinärer som har problem med att förhålla sig till lagstiftningen i sitt förakt mot produktionsdjur. Dels har SLU inte tryckt på syftet med veterinäryrket eller förmedlat vad som väntas av eleverna. Det beror även på studenter som inte har förstått vad de gett sig in på och tror att världen kan anpassa sig efter deras särintressen. Den sista delen ligger på näringen som inte har lyckats sätta press på SLU och näringsdepartementet angående den veterinära kompetensen som behövs. En lösning är antagningskrav med erfarenhet av jordbruk liksom lantmästarna. Det här är Sveriges dyraste utbildning, dags att göra valuta för pengarna.
 

Jennifer Johansson

 

Artikeln publicerades tisdag den 15 oktober 2019

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste

”Hold on little girl...”

Krönika: Hon har väl knappast undgått någon, denna lilla flicka som reser med båt och tåg världen över för att göra klimatets röst hörd, Greta. Fint och fantastiskt på många sätt. Hon vill att beslutsfattare i världen ska göra något drastiskt för att stoppa klimatförändringarna som blivit allt påtagligare. Man behöver inte vara agronom, forskare eller hjärnkirurg för att koppla dessa till fossila utsläpp, industrialism och globalisering. Däremot är inte alla överens om vad dessa beslutsfattare bör göra. 

Kommentera