Kan vi bli upprörda?

För närvarande drar en våg av lantbrukarprotester över Centraleuropa. Ämnet för protesterna varierar. Argast är för närvarande de nederländska lantbrukarna. I Sverige är det lugnt. Som vanligt.

 

I grunden för lantbrukarprotesterna finns en gemensam frustration över att verka i en bransch som genomgår en snabb strukturomvandling till större företag. Dessutom utmålas i samhällsdebatten oförtjänt de som producerar mat och bioenergi till folket som miljöbovar, folkets fiende. Alla Europas lantbrukare är också synnerligen beroende av offentlig finansiering, en ofta byråkratisk och inte helt pålitlig finansiering. 

I Nederländerna har politiker krävt en halvering av djuruppfödningen. Det vore en enorm omställning, då djurhållningen där är väldigt omfattande och modern. Lantbrukare blockerar vägarna, blockerar byggnader och de har även brutit sig in i myndighetsbyggnader för att få framföra sina protester. Det är en för mig oväntat stark reaktion från ett fredligt folk. Men blir trycket tillräckligt stort exploderar även det starkaste tryckkärl. 

Är vi förskonade från oanständig behandling, osakliga angrepp och orimliga myndighetspålagor? Nej, verkligen inte. Nu går LRF till ”attack” och ska driva ett pilotfall för att kräva ränteersättning enligt räntelagen, för en östgötsk lantbrukares räkning. Hen har fått vänta ända till i år på försenade utbetalningar om 500 000 kronor från åren 2015, 2016 och 2017.

Jordbruksverket må ha allt lagstöd i världen för att misslyckas med att betala ut EU-ersättningar och inte ens räntekompensera för misslyckandena. Men är det anständigt och rimligt? Jag har i många år förundrats över passiviteten i frågan och de svenska lantbrukarnas tålamod. 

Det må så vara att de värsta drabbade kanske inte jobbar på våra branschorganisationer och går att räkna i ”bara” hundratal, men är det inte illa nog? Var är solidariteten med kollegorna? Det kunde lika gärna varit du som drabbats. Alla drabbade har inte gjort fel i sina EU-ansökningar. Hur kommer det sig att vi låtit regeringarna och Jordbruksverket hållas i alla år? Den analysen är värd en haverikommission. 

Bränsleskatterna höjs var år samtidigt som det fossila innehållet minskas, vilket ytterligare driver upp priset. Som om det inte är nog så chockhöjs fordonsskatterna, speciellt för de lite större och fyrhjulsdrivna bilarna. Men skatten chockhöjs också för de små familjebilarna. I många fall handlar det om en höjning med över 300 procent på fem år. Höjningen bara vid kommande årsskifte är i många fall 70 procent. Landsbygdslivet kan ännu inte drivas med tunnelbana eller billig elbil. Elbilar har, förutom att de är för dyra för de flesta landsbygdsbor, ännu väldigt begränsad räckvidd kalla vinterdagar.

Vi måste ta en allvarlig funderare på varför vi inte har någon branschorganisation som med kraft förmår att kanalisera protester eller att höras mer i debatten. Det är inga små fördyringar politikerna föreslår för landsbygdens folk. 
 

Stefan Ljungdahl

Artikeln publicerades onsdag den 23 oktober 2019

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Nyhetsbrev

Senaste

Vår bransch behöver ett marknadslyft och en positiv säljångest

Krönika: Konsumenten köper inte svenskt och lokalproducerat av barmhärtighetsskäl, man köper det för att man förstår och gillar det. Men, kostar det mycket mer, då är det inte så säkert att den svenska varan åker ner i korgen ändå. Trots att man kanske har råd. Det läggs mycket mindre pengar på mat idag än för 50 år sedan. Här kommer behovet av försäljning, förhandlingsförmåga och ett generellt marknadslyft i branschen in.

Kommentera