När det plötsligt händer

Krönika: En morgon gick det inte längre. Hjärtat som länge hade gnisslat, sa nu stopp och belägg. Morgonutfodringen byttes ut mot ambulansfärd till sjukhuset och där konstaterades att hjärtoperationen var både ofrånkomlig och livsnödvändig.



Som anställd på ett ”vanligt” jobb hade sjukskrivningen bara varit ett telefonsamtal bort (även om det såklart hade ställt till det för många). För en egenföretagande lantbrukare som min pappa, blev läget betydligt mer komplicerat och akut.

Djuren tar ju inte hänsyn till sådana här omständigheter. De vill ha mat (och i vissa fall mjölkas) även om deras ägare ligger på operationsbordet. Det går inte att ringa och avboka vattenleverans till korna eller säga till grisarna att vi får boka in ett nytt möte lite längre fram.

Det är vid en sådan här situation som betydelsen av skyddsnät och kontakter blir som allra tydligast. Att det finns människor runt omkring som hoppar in, pusslar ihop resten av sin vardag för att kunna hjälpa till, som helt självklart ställer upp på olika sätt.

Som ser till att djuren mår bra och gården fungerar så att lantbrukaren kan koncentrera sig på att bli frisk och inte stressas att börja jobba för tidigt, innan kroppen har hunnit läka.

I det här fallet fick han, som alltid ställer upp och hjälper andra, nu istället ta emot hjälp.

När jag ser artiklar om vanvårdade djur tänker jag att det ofta beror på sådana här händelser. Att djurägaren blir sjuk eller skadad, men med skillnaden att hon eller han varken har något kontaktnät som kan och vill hjälpa till att ta hand om djuren eller har någon avbytarförsäkring.

Har man inte det ena måste man skaffa sig det andra, både för djurens och sin egen skull. Det går inte att tänka: ”Det händer nog inte mig något, jag klarar mig själv”, när man har med levande varelser att göra. Även om de flesta bönder är av riktigt segt virke, säger ibland kroppen stopp.

Några oroliga dagar passerade, operationen genomfördes och följdes av vilsamma veckor. Och vår treårige son längtade så efter att allt skulle bli som vanligt igen. Men så en dag hörde han plötsligt det välbekanta ljudet och långt där borta dök den äntligen upp igen – morfars gula lastare. Tillsammans med lillasyster vevade han med armarna med en sådan frenesi att jag trodde att de båda skulle lyfta och leendena nådde nästan öronen när de insåg att det nu var ”rätt” chaufför som körde favoritmaskinen igen.

Jag påminns ofta om att det inte bara är vid krissituationer som det är värdefullt att ha familj och släkt nära. Dels kan vi hjälpa varandra med olika saker och dels tror jag att det är en vinst i sig när olika generationer kan träffas ofta och naturligt.

När scener likt den jag beskrev spelas upp framför mig, blir jag lätt nostalgisk och tänker tillbaka på när jag som liten hjälpte farfar att ge småkalvarna mjölk eller hjälpte mormor med hennes får. Vardagssysslor som kan verka obetydliga, men som jag minns med värme.

Kanske kommer därför våra barn, när de blir vuxna, på liknande sätt berätta om hur de fick rycka in och hjälpa till att mata morfars nykläckta kycklingar när han låg på sjukhus.

 


Sara Engström
ekholmskott@gmail.com

 

Artikeln publicerades måndag den 04 november 2019

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Nyhetsbrev

Senaste

Vår bransch behöver ett marknadslyft och en positiv säljångest

Krönika: Konsumenten köper inte svenskt och lokalproducerat av barmhärtighetsskäl, man köper det för att man förstår och gillar det. Men, kostar det mycket mer, då är det inte så säkert att den svenska varan åker ner i korgen ändå. Trots att man kanske har råd. Det läggs mycket mindre pengar på mat idag än för 50 år sedan. Här kommer behovet av försäljning, förhandlingsförmåga och ett generellt marknadslyft i branschen in.

Kommentera