Netflix and no chill

Krönika: Åter på slakteri, den här gången för att genomföra den ökända slakteriveckan under veterinärprogrammet. Jag står nu på samma plats som en kursare valt att beskriva som ”tortyr” och ”ur den värsta av skräckfilm” i Expressen. Studenten misstar sig för att vara manusskribent för nästa netflix-serie.



Grisbedövningen är inte optimal och behöver diskuteras men på ett vettigt sätt. Den typen av inlägg gör mer skada än nytta oavsett intention. En nedmontering av Sveriges redan hårt ansatta grisbönder ökar knappast djurvälfärden. När jag var liten hade vi årligen två hushållsgrisar som alltid döptes till Klara & Bia. I övrigt saknar jag personlig koppling till grisnäringen och kan inte påstå att jag besitter någon djupare kunskap. Men jag är övertygad om att den svenska modellen kan användas som rättesnöre och föregångare för andra. Vilket är svårt om man pressar den inhemska produktionen till att inta försvarsställning istället för att utveckla verksamheten.

Enligt forskaren Bo Algers behöver slakterinäringen göra en kraftsamling på EU-nivå men att i dagsläget är koldioxidbedövning det minst dåliga alternativet. Det behövs mer forskning om gasblandningar med exempelvis argongas som inte är aversiv. En tung politisk närvaro och aktivt lobbyarbete i Bryssel är vägen framåt. Till syvende och sist handlar det om vad konsumenten är villig att betala och vad handeln har samvete att presentera i diskarna. Ett certifieringssystem för handlare som rankas enligt en djurvälfärdsskala vore intressant. Tveklöst vill svenska bönder vara pionjärer även inom slaktdelen men i egen regi innebär det idag ett för gravt avstamp från världsmarknaden. 

Vidare raljerar svenska nyheter om automatiserad drivning av grisar i grupp. Det blir uppenbart hur något som är en vinst för djurvälfärden ser illa ut i den okunniges ögon. Därför är dessa inlägg en grannlaga uppgift som kräver stor saklighet snarare än dramaturgi. 

Länsstyrelserna är en annan käpphäst, även i slakterisammanhang. Exempelvis kan högdräktiga kor som skickas till slakt ge olika gensvar beroende på vilken länsstyrelse producenten tillhör. Det är möjligt att någon som skickat flertalet högdräktiga till slakt faller mellan, men någon som skickat en under flera årtionden åker dit. I den ena länsstyrelsen kan händelserna polisanmälas per automatik men i andra läggas på hög. Länsstyrelserna har förstås begränsade resurser och rings ner av tips från allmänheten som tar tid. Men för att öka rättssäkerheten måste ärendena följa en förutsägbar händelsekedja nationellt. Missförhållanden rörande djurskydd som uppdagas på slakteri blir offentlig handling i samband med åtal. Food Monitor som är en nättidning publicerar skyndsamt ärendena och från det är steget till otrevliga facebook-grupper inte långt. Kan ifrågasätta lämpligheten i att bilder, tack och lov utan SE-nummer, blir offentliga innan eventuell dom är förkunnad. 

Slutligen vill jag uppmana primärproducenter att besöka sitt slakteri. Det är nyttigt att se vart ens djur tar vägen. Efterlyser även träffar mellan myndigheter, slakteriföretag och producenter där registrerade slaktkoder diskuteras och samband med skötselrelaterade faktorer tydliggörs. Öka förståelsen mellan de olika parterna, motivera samt skapa verktyg för att analysera och arbeta förebyggande kring slaktavräkningarna, gärna tillsammans med sin besättningsveterinär. 

Det här var mina reflektioner kring veckan, netflixeriet ägnar jag mig åt hemma i soffan.
 

Jennifer Johansson 

Artikeln publicerades måndag den 16 december 2019

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste